Bohult – bönder och brottslingar

”Håkon i Bodhultt”

Gamla Bohultssläkten spåras till ”Håkon i Bodhultt”, samtida med Gustav Vasa. Alla vi som har djupa familjerötter i Västra Torsås är troligen ättlingar till Håkon, många via sonsönerna Esbjörn Jönsson och Sone Jönssson. I byn bodde en familj med flera generationer nämndemän fram till slutet av 1700-talet.

Bohult ligger i sydvästra hörnet av Västra Torsås socken, på en höjd vid sjön Femlingens nordända och med sjöarna Gryten och Skärsjön i närheten. När gårdar anlades var fisket viktigt för hushållet liksom åar med kvarnfall, en sådan å med skvaltkvarn rinner söder om byn. Håkon nämns i jordeboken 1545. Hans efterföljare på gården var Jöns Håkansson (levde beräknat 1540-c 1614). Alla som hade gårdar i Bohult på 1900-talet var ättlingar till Håkan, liksom de flesta i Torsås med omnejd - på femhundra år blir antalet förfäder mycket stort och Torsåsborna var inte så många. Vi känner de äldsta Bohultsborna mest som namn i skattelängder och i våra antavlor. Några känner vi genom domböckerna, som är huvudkällor för min historia om byn.

Bohult anlades som ett nybygge troligen århundradena omkring. år 1000, då klimat och skördar tillät folkökning. Jordeboken 1545 redovisar att gården då var ett helt mantal, alltså en gård som då kunde försörja en man med familj. I en skattelängd från år 1600 redovisas två hushåll där, kanske syskon med familjer. Gården hade då härjats av vådeld och befriades från skatt en tid. Senare ökade den odlade jorden, gården delades och blev en by. Vägar, från början stigar att gå, rida och klövja på, gick norrut över Håldala till Torsås kyrkby, Skatelöv, tingsplatsen Alvesta och staden Växjö. Österut kom man till Olofshylte och i väster till Virestads kyrkby. Mot söder gick väg genom Härlunda mot Kristianstad. En vinterväg gick på isen söderut på den milslånga sjön Femlingen. I Härlunda byggdes år 1600 en kyrka, då skapades en ny socken för de sydligaste gårdarna i Skatelövs-Västra Torsås pastorat. Bohultsborna döptes, vigdes och jordfästes i början ofta i Härlunda kyrka, dit det var närmare än till Torsås by.

Jöns Håkonsson omkring 1555 - 1614

Jöns Håkonsson och hans till namnet okända maka hade barnen Sone Jönsson, bonde i Bohult, Esbjörn Jönsson, bonde i Bohult och Per Jönsson Ugla, bonde i Ugglekull, Urshult. Övriga arvtagare som nämns nedan hade väl arvsrätt i Bohult, dvs de var barn eller barnbarn till tidigare ägare och hade rätt till del eller ättleve i jorden enligt uråldriga lagar. Släktingarna var många.

Allbo häradrätt sammanträdde den 6 augusti.1614 i Bohult. Jöns Ingemarsson i Vashult i Härlunda fullmyndig å sine egna vägnar, Oluf Nilsson i Ryd i Torsås å sine egna vägnar och på Jönsas barns vägnar i Olsaboda och på alla Olufs barns vägnar i Ryd, så ock på Nils barns vägnar i Horsakulla, Jeppe i Moaboda på sina egna vägnar samt sin hustrus och efterskrivnes vägnar näml. Ingeborg i Bohult och hennes barn, Kerstins vägnar i Bohult, Håkon i Näfsekulla på sina egna och på Pär Jönssons vägnar i Sölpestorp i Väckelsångs socken i Konga härad, så ock fullmyndig på Måns i Bohult och alla hans barns vägnar, Gumme Rå i Opparyd fullmyndig på Botillas vägnar i Ulfsry i Tingsåsa socken i Konga härad. Desse tingskötte allt det arv och ättlöve de åtte och ärvt hade i Bohulta gård i Torsås som är aller gården och den tillägnade Esbjörn Jönsson och hans hustru Ingeborg, Sone Jönsson och hans hustru Börtha som nu äro boandes i förenämnde gård. Givit 70 daler. Så hava Esbjörn och Sone halva gården var.- Därefter står vad var och en skulle få i daler som arv eller ättlöve av köparna :

Arvingar var Olof (Nilsson?) i Ryd (i Torsås)18 daler, Jönsas barn i Olsaboda 22, Olof Carlsson i Ryd (i V. Torsås) 13, Jeppes hustru i Moaboda 18, Ingeborg i Bohult 19, Nils i Horsakulla 19½, Håkon i Näfsjökulla 30, Botil i Ulfsryd 26, Pär Jönsson Uggla i Ugglekull 26, Måns barn i Bohult 26 daler.

Om Jöns Håkansson vet vi inte mer än namn och arvingar, domböcker finns inte före 1604 och kyrkböcker först 1720. Men han har efterkommande på gården och i dag tusentals ättlingar i världen, Sverige, Torsås. Jöns söner Esbjörn och Sone hade arvedelar i gården, som enligt min beräkning värderades till 280 daler. Att summorna för olika arvingar är olika kan bero på vad del redan fått ut i hemgift, skulder inom familjen, om söner ärvde mer än döttrar. Sönerna Sone Jönsson och Esbjörn Jönsson blev ägare till var sin hälft av Bohult. Familjen hade gott anseende, de två bröderna var båda nämndemän.

Esbjörns och Sones bror Peder Jönsson Uggla löstes ut och flyttade till Ugglekull i Urshult. Hans dotter Botilds make Måns i Ugglekull klagade på Allbo sommarting år 1621 att Esbjörn hade undanhållit hennes arvslott i Bohult. Härtill svarade Esbjörn, som nu i samma gård boendes är, att släkten har sålt honom gården. Här emot beviste Botil, att Esbjörn hade utlöst sina (hennes?) farsyskons barn, och därför ville hon ha på sin gren lika penningar. Härtill nekar Esbjörn intet, men han berättar att hans fader gav Botils fader hundrade mark böhmiska och sedan betalade någon gäld (skuld) på Bergkvara.

Sone Jönsson c 1575-c1650

Sone Jönssin och hustru Brita (Börta) beräknas vara födda omkring år 1575, deras barn omkring. 1600. De var enligt domboken från april 1646: 1. Per Sonesson i Elinsbäck, 2. Olof Sonessoni Hyltetorp (Elinshylte), 3. Gunnar Sonesson i Bohult, 4. Märit Sonesdotter i Bromåla, 5. Brita Sonesdotter gift med Danska-Pellen, och 6. Ingeborg Sonesdotter i Apelhult.

Per Sonesson blev 1623 utskriven till knekt därför att han håller sig ömsom i Danmark, ömsom i Sverige. Han beskrivs i en dombok som dreftakarl, lösdrivare. Vidare öden okända.

Olof Sonesson och hustru Botil blev ägare till Elinshylte (Hyltetorp), där Olof dog 1690 i hög ålder, han begrovs tredje söndagen i advent och lades mittför vapenhuset står det i Västra Torsås begravningsbok. Av deras barn blev Jöns Olofsson (omkring 1630-1699) och hustru. Brita Andersdotter ägare till Elinshylte, där de fostrade tio barn.

Gunnar Sonesson och hans maka Märit blev, enligt domboken från april 1646, ägare till 1/2 mantal Bohult, ¼ köpt av fadern Sone för 240 daler och 1/4 av syskonen. Denna gård gick vidare till Gunnars son Jöns Gunnarsson. Han sålde den sedan till faderns kusin Jacob Esbjörnsson i Bohult, som då blev ägare till hela Bohult. Jacob fick 1664 sköte på 1/2 Bohult, köpt av Jöns Gunnarsson i Bohult och dennes son Sune Jönsson i Jönsamåla Almundsryd för 180 dr plus 10 dr som avsattes till Gunnars syster Brita Sonesdotter om hon skulle komma åter.

På 1590-talet hade Sone och hustru Brita några år brukat gården Lilla Tullanäs några kilometer öster om Bohult, den ägdes av den rike länsmannen Jöns Carlsson i gå Stora Tullanäs. En notis i Allbo dombok från februari 1621 berättar: Sammadag kom för rätta Sone i Bohult och talade till länsman Jöns Carlsson i Tullanäs om ett halvt hemman, (Lilla)Tullanäs benämnt, som är lagt under Jöns Carlssons gård. …. Emellertid hände sig att Sone uti den dyra tiden, som här i landsändan var anno 1598 och 1599, föll uti stor fattigdom, behövde penningar och lån, och fick av Jöns Carlsson 2 par oxar mot två lispund smör om året. Något därefter tilldrog sig att Jöns i Carlsson i Tullanäs köpte 1/2 kronohemmanet Lilla Tullanäs och gav honom (Sone) sina penningar igen, men Sone klagar sig icke vara fullt betald så som utlovat var.

Sone säger att Jöns Carlsson lovat honom bo kvar på Lilla Tullanäs i sin livstid, men Jöns nekar till det. Det vittnades av grannar, att Tullanäs en gång i tiden hade varit en enda skattegårdd. Tre systrar ägde då gården Tullanäs och den ena systern gav sin tredjedel till kyrkan, det blev Lilla Tullanäs. Därför beslöts nu på tinget att de två gårdarna i Tullanäs skulle slås ihop igen till en hel gård, ett mantal skatte, som det hade varit tidigare. Länsman Jöns hade överhetens öra. Sone med familj flyttade hem till Bohult, där han köpte halva föräldragården. Där levde de till mitten av 1600-talet och brukade halva Bohult medan brodern Esbjörn med maka brukade den andra hälften. I en boskapslängd från 1632 deklarerades för hela Bohult, båda gårdarna tillsammans: 5 tunnland åker, 1 sto, 1 fåle, 3 stutar (oxar), 9 kor, 5 kvigor, 9 getter, 5 unga getter. Gårdens skatt blev ungefär 7 ½ daler. Äng och skog togs inte upp och skattades inte direkt, men betesdjuren som hade sin föda där skattades. Skogens och ängens gräs, sly, buskar och träd gav hö och bete för boskapen. Lövträdens kvistar och löv torkades för att ge vinterfoder. Ek och bok gav ållon till svinen som betade tillsammans med korna, ibland med en here, herde, som vaktade dem.

Brita Sonesdotter och Danske-Pellen

Det år ofta svårt att följa kvinnor i gången tid, eftersom de var omyndiga (om de inte var änkor) och inte skrevs in i skattelängder. De var också mindre indragna i våld och syns därför sällan i domböcker, utom i sexuella mål. Men i Allbo dombok från 30-åriga krigets mörkaste tid, 30 september 1632 kan vi läsa:

Berita Sonesdotter i Bohult, på skattejord boandes och uti Wälborne Herr Carl Carlssons friherreskap Skatelöv; en löskåna, vilken har låtit sig belägra av en gift man, Danske-Pellen benämnd, och lupit med honom över gränsen åt Danmark, oansett att Berita var lagligen trolovad vid en dräng, Sven Nilsson i Uthövdan, den hon lämnade och löpte av landet, som nämnt är. Kånan har givit sig tillbaka hit över gränsen, men Danske-Pellen går i Danmark och ingen vet var. Men eftersom nämnda Berita godvilligen bekänner gärningen, därför blev hon först efter Guds lag och sedan efter det första kapitlet i tjuvabalken sagd ifrån livet (dömd till döden): Den som hor bedriver med någon mans hustru han skall döden dö. Samma lag vare om löskåna bortlöper med gift man. - Brita blev som vi ser nedan inte avrättad, hon rymde och blev kanske aldrig funnen och straffad – och fick väl då inte sin arvedel.

Vem var denne Danske-Pellen? Tydligen en dansk kvinnotjusare, som en tid bodde i Bohults grannby Femlingehult uti Välborne Herman Wrangels förläning Virestad, enligt Allbo dombok 7 februari 1631. Han uppgavs då vara gift man och slottsprofoss (militär) vid Kronobergs slott och hade varit i Växjö och hållit vakt över en Ulf Knutsson, när han där besov stadsfogdens piga Lussa Ingemarsdotter och avlade barn med henne. Han bekände brottet och blev dömd till döden, men dödsstraffet sonades nog som så ofta med höga böter eller svåra kroppsstraff. Där noteras då också att Danske-Pellen fyra år tidigare hade varit i Danmark en tid och skolkade från knekttjänsten i Sverige. Också där hade han bedrivit hor, som han säger sig där ha sonat och därför friats från dödsstraff.

Året därefter, 1632, bedrev han alltså otukt med Brita Sonesdotter i Bohult och rymde till Danmark med henne. Brita återvände sedan hem, men då stannade väl Danske-Pellen kvar där eller vistades gömd i Sverige. Han hade nu förverkat all nåd i Sverige och från tinget den 7 mars 1634 berättas: Samma dag blev Danske-Pellen, Gåtsa-Nilsen, och Truvid Blötingen (!) biltoge lagde, och fridlöse gjorde över allt Sverige, och dem givit en månade dag att betänka sig och försöka nåd, vill de icke skall de vara ogilla för var man. Att de förklarades biltoga, fredlösa, om de inte kom till tinget, innebar att vem som helst kunde döda dem utan risk för straff. Danske-Pellen dök nog aldrig upp här igen. Brita var också försvunnen.

När släktgården i Bohult sedan såldes 1664 visste ingen ifall Brita och Pelle levde eller var döda, så en del av arvet lades undan för den händelse de skulle komma igen. Danske-Pellen kom nog aldrig tillbaka, men Gåtsa-Nilsen, en av de lösdrivare som gick på skogen och dömdes, var med vid ett överfall i Slätthult i Härlunda där han sköt ihjäl korpralen Jeppe i Horshult (Allbo dombok 1634).

Esbjörn Jönsson omkring 1575-c 1650

När Jöns Håkansson dött i början av 1600-talet tog alltså sönerna Esbjörn och Sone över Bohult. Esbjörn Jönsson gifte sig först med Ingeborg Jacobsdotter, som hade arv i Grönhult. De fick barnen Jacob och Brita födda omkring 1610 i Bohult. Esbjörn blev änkling och gifte sig omkring 1625 med Ingeborg Nilsdotter (från Häradsbäck?), de hade barnen Jöns, Per och Märit.

1. Jacob Esbjörnsson blev ägare till hela Bohult, nämndeman, gift med Ingeborg Jonsdotter, dotter till den rike bonden och nämndemannen Jon i Välje, Virestad, svärfar till Erengisle Olofsson (Cavallius) .

2. Brita Esbjörnsdotter gifte sig med Simon Månsson, se Grönhult. Deras son Jöns Simonsson bodde i Långasten. Abraham Jönsson, trolig sonson till Brita Esbjörnsdotter och Simon Månsson, bonde i Bohult på 1700-talet.

3. Jöns Esbjörnsson blev bonde i Elinsbäck och Grönhult.

4. Per Esbjörnsson blev bonde i Elinsbäck, som han sålde 1693 till systersonen Esbjörn Andersson från Mörhult. Dömd 1678 för samlag med moderns piga.

5 Märit Esbjörnsdotter gift med bonden Anders Persson i Mörhult. Deras son Esbjörn Andersson född 1666 blev bonde i Elinsbäck. Se kapitel om Elinsbäck och Mörhult.

Med första makan Ingeborg Jacobsdotter hade Esbjörn på 1620-talet med arv förvärvat halva Grönhult enligt en notis i Allbo dombok från maj 1629. Makan hade dött före 1629 då Esbjörn och hans andra maka Ingeborg Nilsdotter sålde en gård i Häradsbäck till (hennes bror?) Peder Nilsson med hustru Märit Eriksdotter. Esbjörn flyttade till sin gård i Grönhult och sonen Jacob Esbjörnsson köpte då av honom Bohult, fast köpet noteras i dombok först 1643. Domboken Allbo 1643 hösttinget: Esbjörn i Grönhyltan å egna vägnar tillskötte Jeppe (sonen Jacob) i Bohult och hustru Ingeborg Jonsdotter 1/2 Bohult mot 1/2 Elinsbäck. Item haver Jeppe och hans syster Brita ärvt 1/4 i samma gård, sedan har Jeppe givit sin syster 1/4 Grönhylte med mera för hennes lott i Bohult, så att han äger halva gården.

Esbjörn med familj flyttar till Grönhult

Om grannsämjan kanske hade varit god mellan bröderna Esbjörns och Sones familjer i Bohult, så blev det annorlunda i Grönhult på 1630-talet, där Esbjörn fick som grannar Bengt Ingemarsson med maka Kerstin Gudmundsdotter. Se kapitlet om Grönhult.

I domboken från 1647 noteras att Esbjörn i Grönhult köpt Elinsbäck, som ligger mellan Bohult och Grönhult. Domboken berättar: Sex barn åtte (ägde) hela Elinsbäck: Gyse (död), Elin, Jöns, Bengta, Olof, Sissa samt deras mor Brita. Alla dessa sålde till systern Elin Persdotter och hennes man Per Simonsson. Olof, Sissa och Bengta var små barn. Modern Brita tog sig undan 2 skäppeland jord och gav till sin son Jöns, hos honom var hon till sin död 18 år. Då kom jorden åter på köp och såldes till den äldste brodern Jöns och en annor benämnd Jeppe (Jacob Esbjörnsson) i Bohult, och de betalte arvingarna och bekom fastebrev. Hava de alltså nu sålt samma Elensbäck till Esbjörn (fadern).

Kanske var det i samband med att hans gård i Grönhult brann ned, som Esbjörn köpte Elinsbäck och flyttade dit. I Herrelunds dombok november 1670 § 17 omtalas att Jöns Esbjörnsson ville inbörda (köpa släktgården) 1/4 Grönhyltan som i hans fader Esbjörns tid uppbrann i en häftig vådeld. Tinget beslöt att Esbjörna tre yngsta barn bröderna Jöns och Peder Esbjörnssöner och systern Märit har rätt att inlösa fädernas jord i Grönhult.

En liten lustig inblick i livet får vi av en notise från Herrelunds friherreskaps dombok 1653. I februari: utfäste Jeppe i Bohult, Håkon i Fredemåla och Olof i Hyltetorpet var för sig en 6-mannaed, att de eller deras hustrur, barn eller tjänstehjon icke hava avhänt och stulit någon fjäder utur Esbjörns bolster och hövdedyner i Elinsbäck, då de hade tagit dem till låns och höllo gästabud, emedan bolstrarna äro mycket tomma blivne, men skulden och misstanken står mest på Håkon i Fredemåla. I maj samma år kom för rätta Håkon i Fredemåla och tillbjöd sig att vilja låta anteckna den 6-mannaed som han senaste borgerätten utfäste för den fjädern som förkom av Esbjörns bolster i Elinsbäck då han dem till Fredamåla i bröllop lånat hade. Eftersom det är onödigt att missbruka Guds namn i sådana gemena saker, blev eden honom uppgiven och Håkon frikänd, helst eftersom icke bättre skäl fanns härtill, utan hade sitt ursprung av lös kvinnfolksberättelse. De unga i grannskapet hade väl haft kalas och lånat gammelfars bolster så att gästerna kunde sova över natten.

Jacob Esbjörnsson i Bohult omkring 1610-1680

Jacob Esbjörnsson och Ingeborg Jonsdotter hade barnen:

1. Ingeborg Jacobsdotter omkr. 1640-1716, gift med Per Svensson i Rökla. Deras son Esbjörn Persson blev senare ägare till Bohults norre gård och dottern, Brita med make Ingemar Persson blev ägare till 1/4 i Bohult. Esbjörn Persson sålde 1714 sin gård till Bengta Johansdotter i Horjeboda, troligen ättling till Jöns Håkansson.i Bohult.

2. Ingrid Jacobsdotter född o. 1640 dog ogift i Bohult 1797.

3. Jöns Jacobsson född omkring. 1645, Bonde i Grönhult. Dömd 1670 25/7 för hor i Bohult, se nedan. Jöns Jacobsson köpte släktgården i Grönhult

4. Måns Jacobsson född omkring 1645 bonde i Bohult södre gård, nämndeman 1678, avsatt som nämndeman 1688.

5. Per Jacobsson född o 1650 köpte 1682 Bohult norre gård, som han sedan sålde för 360 daler till systern Ingeborgs son Esbjörn Persson från Rökla enl. Allbo 1698 febr. § 21. Per Jacobsson köpte gård i Horjenäs, där han dog 1730. Gift med Elin Jönsdotter 1657-1740. Pers son Jacob Persson ägde en gård i Tullanäs.

I maj 1633 noteras i Allbo dombok att unge drängen Jacob Esbjörnsson i Bohult hade besovit moderns piga Brita Svensdotter och avlat ett barn som hon hade fött. Han bötte 40 mark för lönskaläger. Men Jacob önskade ett bättre gifte, han äktade Ingeborg Jonsdotter, dotter till traktens rikaste bonde, länsmannen Jon Månsson i Välje i Virestad. Därmed gifte han sig in i en av bygdens mäktigaste släkter, han blev svåger till länsmannen Erengisle Olofsson i Sunnanvik, släkten Cavallius urfader. Vanligt folk gifte sig oftast i grannskapet, men storfolk sökte ofta att gifta bort sina barn i sin egen krets – nämndemännen Esbjörn i Bohult och länsmannen Jon i Välje lyckades med det likson Erengisle Olofsson.

Redan 1635 ett par år efter domen för lönskaläge var Jacob i Bohult nämndeman, han var väl då omkring 25 år. Ofta var det förmögna bönder ur ansedda släkter som blev nämndemän. Om Jacobs svärfar Jon i Välje och ett par andra av Värends rikaste bönder skriver G. O. Hyltén Cavallius i Värend och Virdarne, där han citerar Rudebeck, att det har av hedenhös varit en vidskepelse och skick i Värend, att den som ville bliva rik bjöd offenteligen Oden till gäst och manade honom till sig. Cavallius skriver också Således gästade han (Oden) ännu på Rudbecks tid hos många giriga bönder, ja ock andra ståndspersoner här i landet, det alla veta intyga. Såsom salig Knut Matsson Rijs sade om tre gruveligen rika bönder, nämligen Lindorm i Skräddaremåla, Olof i Holie och Jon i Välie, hos vilka Oden förmentes gästa, att de hava lurat av fanen allt han äger, så nu går han (Fan) går emellan och tigger.

Esbjörn Persson (c 1670-c 1730) och Brita Andersdotter köper 1698 halva norre gården i Bohult av morbrodern Per Jacobsson och äger den till 1714. De flyttar då åter till hans födelseby Rökla och säljer 1/4 Bohult till änkan Bengta Johansdotter från Horjeboda. Hennes döde make Olof Jonsson var släkt till Bohultsfamiljen. De har döttrarna Bengta Olofsdotter som blev gift med Per Jönsson, bonde i Bohult och Sissa Olofsdotter som blev gift med Truved Jönsson, bonde i Bohult. Änkan Bengta Johansdotter gifte om sig med en Per Håkansson. Den andra halvan av Esbjörns gård, 1/4 mantal, övertar Esbjörns syster Brita Persdotter med make Ingemar Persson.

Allbo dombok hösten 1643 noterar att Jacob och Ingeborg (långt tidigare ?) hade köpt 1/2 Bohult av fadern : Esbjörn i Grönhyltan å egna vägnar tillskötte Jeppe i Bohult och hustru Ingeborg Jonsdotter 1/2 Bohult mot 1/2 Elinsbäck. Item haver Jeppe och hans syster Brita ärvt 1/4 i samma gård, sedan har Jeppe givit sin syster 1/4 Grönhylte för hennes lott i Bohult, så att han äger halva gården. - Jeppe, Jacob, var ende son till Esbjörn i första giftet. Jacob skulle ha 1/2 Elinsbäck och systern Brita 1/4 Grönhult i utbyte.

Vanliga mål i häradstingen på 1600-talet gäller hygge av de bärande träden ek och bok. De var regale, tillhörde kronan, oavsett var de växte. Ingen fick hugga ner dem ens på egen mark. De skulle sparas för kronans byggen av båtar och hus, och för att ollonen gav mat åt svinen. Av aska från bok, ek och björk tillverkades pottaska till krut och tvättmedel, även för export. Många mål handlar om åtal och straff för dem som har huggit utan lov, andra mål om att bönder begär lov att avverka träd som står i vägen för arbete och avkastning. Enligt Herrelunds dombok från november 1653 gör Jacob i Bohult ett inlägg i egen sak: Jacob Esbjörnsson i Bohult klagar att en stor del riseke och askeboke, som aldrig bär frukt och aldrig kan bära frukt står i hans åkrar och ängar, träden är så ”förvägna” att han lider och tar en stor skada. Därför ber han att tinget ska göra syn och undersökning, så att han kan få lov att ta bort träden. Tinget utser länsman Erengisle Olofsson och skogvaktaren Anders Carlsson att hålla syn på Bohults ägor. Ofta fick man hugga ner något träd, men då måste man plantera och vårda två nya träd i stället för ett avverkat.

Jacob Esbjörnsson köpte i början av 1660-talet med hustru Ingeborg den andra halvan i Bohult från sysslingen Jöns Gunnarsson för 180 daler, sonson till Sone Jönsson. Köpet registrerades på tinget i juni 1664, och 10 daler lades undan till mostern Britas arv. Jacob ägde redan förut andra delen av Bohult, så nu, när de var i 50-årsåldern, ägde makarna ett helt mantal, hela Bohult. Dessutom hade makarna tidvis andelar i Elinsbäcks, Grönhults och Häradsbäcks gårdar.

År 1663 avgick Jacob från nämndemanssysslan som han då hade innehaft i omkring 30 år. 1682 var han och hustrun döda, då köpte sönerna Per och Måns Esbjörnssöner var sin halva av gården av syskonen för 720 daler, Per köpte norre gården, Måns södre gården.

Jöns Jacobsson inför rätta

På Herrelunds ting 1664 kom inför rätta Jöns Jacobsson i Bohult, och begärde att landshövdingen skulle överlämna en vädjan till kongen i Danmark öm att han skulle låta fasttaga Peder och Knut, födda i Ekell Lönsboda socken och nu vistandes i Kronborg i Själland. Det beviljades. Man undrar vad de hade gjort och vad den unge Jöns i Bohult hade för intresse av det.

Den unge ogifte Jöns Jaconsson från Bohult kallades till Herrelunds borgrätt att stå till svars den 23 juli 1670. När han stod framför skranket kallade rätten fram fången Marit Jönsdotter, en ung piga som hade blivit med barn, som var avlat av Jöns Jacobsson. Marit hade varit piga i hans föräldrars gård i Bohult. Hon hade dolt att hon var havande och i en förstukammare hade hon ensam i hemlighet fött ett flickebarn. Hon hade snart stigit upp och inte visat eller berättat om detta för någon. Barnet hade hon gömt i höet på golvet. Efter två dagar hade matmodern funnit barnet där dött. Det var fullgånget , vittnar modern Marit, husbonden Jacob och husmodern Ingeborg. Märit säger att barnet föddes dött och att hon aldrig tänkt döda det, hon hade skaffat dopklädder åt barnet, vilket matmodern säger vara sant.

Länsmannen hade också besiktigat den döda barnkroppen. Han säger att huvudsvålen var sönder och halsen vriden samt ryggen bruten. Märit nekar till att ha vållat det. Ingen i huset hade sänt efter någon granne som synat barnet när de funnit det, de hade inte förstått bättre, sade de. Nu var barnet lagt i en kista och ruttnat, så ingen kunde nu söka mer bevis.

Är det märkandes att det var konans matfaders och matmoders son som henne belägrat hade, fördenskull kan man rätta sanningen uti allt ej komma. Befaras dock att hennes bolare (patner) har varit med i råd till barnets dödande, det hon konan tillfrågad alldeles nekade. Rätten tillägger att det pratas i bygden om att året förut i samma Jeppes gård en hund kommit dragande med en barnhand, vilket både Marit och Jacob svor och högeligen nekade till och ingen vet vem som står bakom ryktet.

Rätten summerar: Fastän denna konan Märit Jönsdotter ej vill bekänna sig hava dödat och mördat barnet, så befinnes hon dock ha brutit mot de krav som Kongl. Maj:t bestämt och således dragit på sig dödsstraff ifrån vilket rätten icke har kunnat befria henne ifrån. Dock ska allt remitteras till den högkonglige Rättens vidare högvisa Resolution.

Drängen Jöns Jacobsson blev dömd till 40 daler böter för lägersmålet och till att stå uppenbar skrift. han skulle stå i skambänken i kyrkan en söndag, åthutas av prästen, skämmas inför församlingen be om och få kyrkans förlåtelse och tas in i kyrkans gemenskap igen. Erengisle caverade för böterna, Erengisle var släktingen, länsman Erengiske Olofssson (Cavallius) och han gick i god för böterna. Jöns Jacobsson blev sedan bonde i Grönhult i omkring 30 år från 1670 till början av 1700-talet. Se kapitlet om Grönhult.

Måns Jacobsson 1645 -1728

De mortuis nihil nisi bonum – om de döda intet annat än gott. Det är ett latinskt citat vi läste som unga, det betyder: Om de döda ska man inte tala annat än gott. Men hur skulle man kunna skriva ärligt on våra föregångare utan att a med även mörka sidor, särskilt när domböcker är främsta källa. Jag vill dock lägga till att vi inte kan veta vad som drev dem till brott, så vi bör se med tolerans på deras felsteg.

Måns Jacobsson, Jacob Esbjörnssons och Ingeborg Jonsdotters andre son, gifte sig omkring 1675 med Kerstin Svensdotter, dotter till bonden Sven Henriksson i grannbyn Vashult i Härlunda. De övertog halva föräldragården, södra gården i Bohult omkring 1680, medan brodern Per Jacobsson med maka Elin Jönsdotter övertog norre gården vid samma tid. Tredje brodern Jöns Jacobsson som dömts för lägersmål blev bonde i Grönhult. Den 21 januari 1679 svors Måns Jacobsson i Bohult in som nämndeman i Allbo häradsrätt. Han löste också sin syster Ingrids del i gården 1698 för 80 daler enligt Allbo 1698 febr. § 22.

Måns Jacobsson var troligen en ganska förmögen bonde och var nämndeman från 1679 till katastrofen 1688, med stort inflytande i bygden. Han hade tillstånd att ge bönder lov att avverka bokar enligt Allbo 1686 i juni. En berättelse i domboken från den tidens Bohult är dramatisk och sorglig, men ger också en intressant inblick i livet på en gård i Småland på Karl XI:s tid. Domboken är så väl och målande skriven, att den i långa stycken förtjänar att återges ordagrant – många av 1600-talets domböcker är välskrivna med dramatiska och livfulla berättelser och beskrivningar.

När det hände särskilt allvarliga brott inkallades extra ting i häradet. År 1688 den 17 augusti samlades ett extra ting för Allbo härad i Grimslöv för att rannsaka och döma om det ryktet som är påkommet Måns Jacobsson i Bohult och Torsås socken, att han skulle fördränkt förleden pingstafton sitt legohjon, en löskåna benämnd Bothil Jönsdotter… - Denna Botil hade några år tidigare blivit besoven av en dräng, när hon tjänade i Bohult. Den dödas bror och två systrar utfrågades, de visste inget om brottet, kunde bara bekräfta att ryktet går. Systern Kerstin berättade, att på pingstdagen kom Peder i Elinsbäck till henne på kyrkogården och bad henne gå till Bohult. När hon undrade varför, sa han att systern Botil hade dränkt sig. Kerstin utbrast Gud bevare mig väl, så illa det månde vara!

Systern Kerstin hörde att kringstående allmoge på kyrkogården grumlade sins emellan att Måns lär ha gjort henne med barn och tyckt det sedan vara bättre så göra än att böta. - Det tror jag inte, men - Gud tröste - Botil borde ha hållit sig borta ifrån Bohult, hon fick nog med skam förra gången hon var där. Sedan gick Kerstin till sitt hem i Hagstad och dagen efter gick hon till Bohult, då kistan för hennes döda syster snickrades till och gjordes i ordning. Men innan den döda lades däri, bad Måns hennes syskon och snickaren gå in och se på henne, om de kunde finna något tecken till ryktet om mord. De berättade nu att de såg intet mer skador på Botel än på andra lik, utom att hon var full av vatten och på bröstet var uppspottat hjärteblod, och hur fort de än torkade bort skum, kom strax åter en fradga igen.

Den dödas syskon ville inte uppge vem som stod bakom ryktet som skulle ha spritts vid Torsås, Härlunda och Virestads kyrkor om pingstdagen – kyrkbacken var en viktig plats för nyheter och skvaller. Syskonen säger att de inte misstänker Måns Jacobsson för systerns död, men de begär att Måns ska befria sig med en tolvmannaed, tolv betrodda män skulle intyga hans trovärdighet. Misstankar väcktes på grund av att han hade haft olovligt umgänge med Botel, vilket han själv erkänt, dessutom av att han på väg till tinget vänt tillbaka hem och sagt till sin hustru Kerstin Gud give vi måtte mötas åt uti Guds rike.

Efter dessa vittnesmål kallades Måns inför rätten. Han erkände att ha haft olovligt umgänge med pigan två gånger, vid Sigfrids och påsk, men han visste inte om hon var havande. På det högsta bedyrade han sig vara oskyldig till hennes död. Hennes systrar sade också att de inte sett tecken på att hon var havande.

Måns skulle berätta hur det gick till när Botil dog, och tingsprotokollet är så intressant att jag delvis återger det ordagrant, i kursiv, endast stavning och skiljetecken har då ändrats för att texten ska bli lättare att läsa och förstå för sentida läsare.

Pingstafton bad hans bror Peder Jacobsson honom draga not och skaffa någon fisk till sin hustrus kyrkogång, då han tager kånan Botel med sig till sjön Femlingen, som är en mil lång, och var den dagen en stark blåst. När de en stund hade dragit not drev ekestocken (ekan) på en sten, då bad han henne skjuta skeppet löst, och i detsamma satte hon åran, som sliten var i änden, mot stenen och slant så oförmodeligen utav skeppet, som slipprigt var, emedan åran ej heller tog fäste på stenen. Strax springer Måns till och skulle hjälpa henne, men så snart han kom över noten, som låg i skeppet, och till andra ändan som hon stupade utur, såg han henne inte. Stiger då upp på stenen och skulle lossa ekestocken, men såsom stenen var vass och kullrig ovanpå, kunde han inte fäste få med foten, utan faller även uti sjön. Och då slog vågen ekestocken lös, vilken drev in emot grunden öster till, förr än Måns hann simma upp honom, och blev med största livsfara salverad (räddad); sättandes där ekestocken vid land, och går hem till gården, frågandes sin broders hustru Elin efter var broderen Per var, och sade: ”Jag vill han skall gå till sjön och se om han kan få upp Botil, som på stunden stupade neder.

Per gick nedåt sjön men råkade gå till en annan vik än där Måns lämnat Botil. När han kommit till sjön skickade han bud till både brodern Måns och till soldaten Sune Botelsson. Därefter Per var gången även till sjön, dock en annan vik, skickar han bud efter både honom och soldaten som den döda utur sjön upptogo. Vilket de bägge närvarande tillstå.

Måns får frågan varför han inte gick med Per till sjön. Han svarar att han var så full av vatten, att om han icke hade fått en sup brännvin hade vattnet hade förgjort honom. Soldat Sune berättar efter avlagd ed, att när han och Per Jacobsson kom dit, fann de henne där, så att sidan rörde vid stenen, och hennes händer låg i kors över bröstet. Måns tillfrågades hur hon kunde stå så lutande mot stenen och ha händerna så. Han svarar att vågorna höll henne kanske så hårt vid stenen, men hur armarna var komna så korsvis, må Gud i himmelen veta.

Sedan tillfrågades Måns varför han så hastigt redan tredjedag pingst lät begrava henne, Han svarade att vid den tiden kunde man inte haft henne hemma länge. Capellanen Måns tillfrågas hur han dristade sig begrava henne utan att tala med sin kyrkoherde eller tingsrätten vilket stred emot kyrkoordningen. Han svarade att han inte visste henne vara självmördare, han hade inte läst kyrkoordningen vid den tiden. Dessutan kunde han då inte finna någon orsak att låta stå liket obegravt, när det redan var buret till kyrkan. Måns Jacobsson hade sagt till prästen Vilja Ni icke begrava henne, så kan hon stå där, ty den som har något emot mig, han söke mig för lag och rätt. Måns Jacobsson sade att han hade låtit kvinnorna syna henne. Sedan ropades fram en gammal piga, Märta Germundsdotter i Långhult, vilken sades ha sett när Måns i Bohult välte Botil i sjön. Men hon betygar i rätten efter avlagd ed, att hon den tiden på dagen var mer än en halv mil ifrån det ställe där Botil fanns, och aldrig såg honom göra det.

Måns får frågan varför han inte gick fram till senaste tinget då han varit på väg dit med vittnena som drog upp Botel samt med hennes syster Kerstin. Han svarade, att när han kom till länsman Håkon Andersson, bekände han för honom att han legat med den döda. Då sade länsmannen Det ser mycket illa ut, och lära de tänka att I haven även varit vållande till hennes död. När Måns kommit ut på vägen den dagen började hans broder Per och svågern Henrik Svensson råda honom att inte fara till tinget denna gången, utan vänta till dess han fick med sig dem som synat henne, vilket länsmannen och Peder Jacobsson och Henrik Svensson nekar att de sagt åt Måns Jacobsson. Sist tillfrågas Måns om han har gömt sig på skogen, som ryktet) påstått. Han nekar, och samtliga grannar liksom nämndemännen bevittnar att det ej är sant, utan att han varje söndag varit vid kyrkan antingen i Torsås, Härlunda eller Virestad, vilket länsman Håkon Andersson även bevittnar. Den dödas syskon berättar också, att Mån i Bohult om pingstmåndagen bett dem säga honom, om de har någon misstanke mot honom, vartill de svarade: Det folk talar rår vi inte för, ej heller kan vi tysta mun på folk. Då sade Måns till dem Tag vittne på dem som sådant säger.

Nämndemännen Måns i Rökla och Joen i Ugnabygd, som efter befallning har besiktigat stenen och platsen där Botils döda kropp drogs upp, berättar att vattnet inte var djupare när hon drunknade där än 3 alnar (c 180 cm). Tingsrätten frågade Måns hustru Kerstin Svensdotter om hon någonsin förstått att hennes man hade olovligt umgänge med Bothel. Hon svarade att hon aldrig kunde märka det på något sätt eller trott honom om det.

Tingsrätten tog denna mörka sak och grova rykte uti noga betänkande . Domboken radar så upp skälen för att anse Måns skyldig.
1. Att han haft olovligt umgänge med henne,
2. Att han vände hem på väg till tinget.
3. Att han lät begrava den döda så hastigt,
4. Att hennes händer låg i kors på bröstet,
5. Att vattnet inte var djupare.

Men tingsrätten i criminalia majestis skall antingen fria eller fälla och där man icke kan utleta vad rätt är, då skall man giva honom lös som anklagad är, om han än är brottslig. Alltså friar tingsrätten honom för mordet. Och för det olovliga umgänget han som en gift man med Bothil förövat pådömer honom att plikta 80 daler silvermynt samt undergå vederbörlig kyrkoplikt. Dock remitteras uti underdånig ödmjukhet tings-rättens dom angående själva ryktet om mordet in under den lagliga kungliga Hovrättens nådiga skärskådande och omprövande.

Hovrätten antog häradsrättens dom och friade honom. Måns Jacobsson fortsatte som bonde i Bohult i många år till. Men det var en djupt förödmjukad nämndeman som friades i brist på bevis och undergick kyrkoplikt för hor 1688 samt förlorade sin värdighet som nämndeman och hedersman. Han fick dryga böter, 80 daler, för hor med pigan. Sitt rika arv tycks han ha förspillt och sålde även sin ärvda del i gården Långasten. Måns hade i början av 1700-talet skuld till Erengisle Nilssons änka Börta i Olofshylte. Börta hade enligt Måns lovat, att hon tänkte efterskänka honom skulden, 120 daler.

Måns Jacobsson och Kerstin Svensdotter hade barnen:

1. Sven Månsson c 1680 - bonde i Truvedstorp Härlunda. Svens dotter Kerstin gifte sig 1734 med Per Ingemarsson i Bohult, de ägde sedan en gård i Bohult.

2. Henrik Månsson Hösten 1724 § 55 står det i Allbo dombok:Drängen Hindrik Månsson i Bohult visar sig framför tingsrätten begärandes attest om sin bräcklighet, att han uti högra knäet är ofärdig, foten krumpen samt vissnad och vanskaplig, så att han intet förmår arbeta, vilket som det i sanning befinnes, så bliver häradsbevis däröver meddelat.

3. Ingeborg Månsdotter c. 1685, gift med Erengisle Erengislesson Bolin, från Olofshylte som köpte 1/2 Bohult av svärföräldrarna. Han blev inte en omtyckt svärson, han sålde gården och flyttade med familjen till Blekinge.

4. Jacob Månsson bosatte sig i Runneboda, Blekinge, han hälsade på i Bohult då och då och grälade och slogs med svågern Erengisle Bolin 1721 och 1722 som domböckerna berättar

5. Kerstin Månsdotter blev 1688 gift med den c 25 år äldre änklingen, Sune Jönsson i Grimslöv, sonsons son till Sone i Bohult och alltså avlägsen släkting. Kerstin dog 1768 i Grimslöv, barnlös.

6 Ola Månsson, född 1698, sjuklig, troligen död ung.

Pest och lån

På våren 1711 spred sig pesten i bygden, många dog. Lördagen efter valborgsmäss, besökte Måns Esbjörnsson den pestsjuka hustru Börta i Olofshylte, svärsonen Erengisles mor, han fick då förnyat löfte att hon efterskänkte honom skulden vare sig hon levde eller dödde, och samma löfte gav hon igen på söndagsmorgonen, då Måns och hans dotter Kerstin åter var hos henne. Jag vet, om Erengisle kommer hem ryggar han inte mina ord, sade hon, enligt Måns vittnesmål.

Nu ville Måns ha vittne på gåvan medan Börta levde. Han gick på söndagen till Härlunda kyrka, där han bad Hindrik i Vashult, sin svåger, att besöka Börta så att också han fick höra och vittna om hennes löfte, men Hindrik vägrade gå dit kanske av rädsla för smittan. Måns bad då Harald Svensson och Jöns Persson i Tullanäs att gå till Börta och fråga om hon ville hålla sitt löfte. Hon sade till dem Ja, om Erengisle är död och Måns i Bohult vill hjälpa folket till att hösta och bärga (slå och ta in höet) samt täcka taken och skaffa henne en tät kista och sätta henne i huset till dess hon kunde komma i kyrkogården. På måndagens morgon dog hustru Börta.

Arvingarna till Börta ville inte gå med på att efterskänka Måns i Bohult skulden, utan anklagade honom för att kistan var intet väl gjord och ej heller täckte Måns i Bohult taket eller höstade upp. Han svarade dem att kistan gjorde han försvarlig, och det hjälpte föraren Lars Sedelius och korporal Lars Christophersson honom att göra kistan. Taket täppte han med näver och höstade den största delen – det andra gjorde Erengisle slåtteröl uppå. Och all säden lät han skära av mest på egen kost. Och det hon begärde (att hon skulle) sättas i huset var icke rådligt, ty då kunde ingen töras till husen om hon stod så uppe. Smitta, gengångare och spöken var alla rädda för.

Måns fick inte sina skulder avskrivna. Hösten 1711, några månader efter modern Bertas och brodern Pers död i pesten, friade hennes son Erengisel Erengislesson till Måns Jacobssons dotter Ingeborg. Måns gifte bort sin dotter Ingeborg med rikemanssonen och rumlaren Erengisle, de gifte sig och övertog hennes föräldrars gård i Bohult. Erengisle sålde sin fädernegård 1/2 mantal Olofshylte.

Erengisle Erengislason Bolin i Bohult

Erengisles familj hade redan tidigare börjat agera i Bohult. Som vi sett hade Måns Jacobsson skuld till Erengisles mor, hustru Börta. I Allbo dombok 1699 vintertinget kan vi se att Esbjörn Persson i Bohult hade lånat av Erengisle 112 daler. Esbjörn var Måns Jacobssons systerson och hade köpt ena gården i Bohult av Per Jacobsson 1698. Då skrev de också en överenskommelse om delningen av åker och äng i Bohult.

När Erengisle hade ägt Bohult några år, han kallade sig nu Bolin, anmäldes han enligt Allbo dombok 1718 av lantjägaren Nils Rosenbom för två jakthundar som skogvaktaren hade tagit från honom på jägerifiskalen Jacob Schmilaus order. Erengisle svarade, att han hade en rävhund som han hade uppfött och tränat att driva bara på räv, och en tik som tillhörde Hindrik Svensson i Vashult. Han nekade att han någonsin har skjutit det som är förbjudet. Bönderna berättade, att de ofta hade både hört och sett dessa hundar driva, men aldrig förstått att de drev rådjur, eller något annat förbjudet djur. Därför begärde Erengisel och Hindrik, att hundarna skulle lämnas tillbaka så att de kunde fortsätta jaga räv, för egen och grannarnas nytta. Fler bönder sade att de hade blivit av med kreatur sedan hundarna togs Måns på Djursatorpet hade mist elva får och lamm, Jon i Hårdahult tolv getter. Per i Tärningetorp sade, att sedan hundarna kom bort förleden Michaelistid hade rävarna rivit ihjäl 12 får och två årsgamla getter för honom samt grannens enda får

Har ni inte mist några djur förut? frågade nämnden. – Vi kunde väl mista då och då, men aldrig så många som nu, svarar de. Ingen varg hade rivit något av fåren, menade lantjägaren Rosenbom.

Länsmannen Olof Jonsson i Torsås Storegård berättade att dessa hundar förravintern hade tagit 24 rävar, och nämndemännen Simon Jönsson i Opparyd och Bengt Börjesson i Häradsbäck med flera bönder i bygden bad att ägarna skulle få sina hundar, eftersom det ger deras kreatur ett gott skydd mot rävar.

Sedan stämde tingsrätten fiskalen Schmilau att på nästa ting förklara sin order till nämndemannen Måns, att han skulle ta hundarna från sin svärson Erengisle och sin svåger Hindrik i Vashult. Ordern uppvisades i original. Nämnden stämde nu fiskalen till ansvar vid nästa ting för att visa hur han kommit till att ta bort deras rävhundar. Och tillsäges Herr Fiscalen välment att låta ägarna få sina hundar igen. På samma ting klagade Erengisle på att det spreds ett rykte om honom och knektahustrun Kerstin i Olofshylte.

Allbo dombok 1719 uppger att hustru Bengta Johansdotter i Bohult hade spritt ryktet att sergeanten Erngisel Bolins hustru Ingeborg Månsdotter hade legat i säng med tyske löjtnanten von Knöbel. Bolin hade stämt hustru Bengta för ryktet, och även för att hon sagt att Bolins hustru givit en skjorta åt dragonen Regnfelt. Nu inför rätta sade sig hustru Bengta inte veta något annat om sergeant Bolins hustru än det som ärligt var och ber om förlåtelse att hon av oförstånd rättat sig efter barnens tal. Hustru Bengta dömdes att böta, dock utan heders förklening 3 mark silvermynt och borde ge Bolin 2 daler. Den som åter utan skäl och bevis beskyllde Bolin eller hans hustru i denna sak, skulle böta 40 daler.

Grannsämjan i Bohult kunde ha varit bättre. Allbo dombok från 1720 januari berättar: Fjärdingsman Gunnar Jönsson i Grönhyltan hade blivit rispad i ryggen med en kniv av sergeanten Erengisle Bolin, en kniv denne har till att skära tobak med. Det skedde i hastighet då de båda voro druckna, om en söndag, på väg från ett litet bröllop, då Gunnars häst råkat stöta till Bolin. De förliktes, men Bolin dömdes att böta 3 marker. Allbo 1720 jan. § 29: Bolin anklagar Truved Jönsson i Gunhult att när Truvids svåger Gunnar Jönsson i Grönhyltan varit i slagsmål med Bolin, har Truvid kommit till Bohult med skriande, rapande och annan otidighet säjandes honom ha slagit Gunnar som en skälm. Han bötar 3 marker för uttrycket som en skälm.

Erengisle Bolin hade 1715 köpt och ärvt med makan Bohult, hela södre gården, 1/2 mantal. Redan 1720 sålde han halva gården, 1/4 i Bohult, till Måns Jonsson från Femlingehult för 200 daler. Köparen var inte nära släkt med Bohultsfamiljen. År 1724 sålde Bolin den andra halvan av södre gården 1/4 mantal Bohult till Abraham Jönsson från Möcklehult för 210 daler. Abraham stämde 1724 Måns Jonsson och krävde få lösa hans gård för samma pris som Måns hade gett, han åberopade bördsrätt till gården, han var Måns Jacobssons, ”halvsyskonbarn”, halvkusin, på fädernet och även systerson till Måns maka Kerstin Svensdotter, sade han. Abraham var troligen sonson till Brita Esbjörnsdotter och halvkusin till Måns Jacobsson och kunde yrka bördsrätt i Bohult.

Måns Jacobsson och hans söner var inte nöjda med svärsonen-svågern Erengisle Bolin som bonde på föräldragården. Inte heller var släktingarna nöjda med att han sålde gården utom börd, d.v.s. utom släkten. Måns son Jacob hade flyttat till Rönnemålen i Mörrum. När han besökte föräldragården i Bohult några gånger under 1720-talet kom svågrarna till tinget efter gräl och slagsmål hemma i Bohult.

Måns Jacobssons dotter Ingeborg, som gift sig med Bolin i oktober 1722, figurerar i ett mål i Allbo att hon hade lånat 2 tunnor korn och som säkerhet lämnat ett silverbälte. Behövde bondmoran låna korn? Det var nog inte så gott att vara hustru i Bohult på den tiden, vare sig för Måns Jacobssons maka Kerstin Svensdotter eller för hennes dotter, Ingeborg Månsdotter, Erengisles maka.

Bolin hade väl slösat bort sitt arv från Olofshylte, eller tröttnat på släkten och grannarna i Bohult, när han 1720 sålde halva sin gård och 1724 andra halvan och flyttade med familjen till Blekinge.

Den gamla släkten från 1600-talets början har gått att följa i källorna genom generationerna under hela århundradet. När Per Jacobsson säljer norre gården till systersonen Esbjörn Persson medan Måns Jacobsson överlåter södre gården till dottern Ingeborg med make Erengisle Bolin och gårdarna delas i fyra fjärdingshemman blir det rörigare ägarförhållanden i byn.

Bohult omkring 1725

År 1725 var Bohult delat på fyra ”fjärdingsbönder”.

1/4 Bohult, halva södre gården ägdes från 1720 av Måns Jonssons familj, som har köpt utom börd av Erengisle Bolin. Sonen Jon Månsson med maka Karin Persdotter tog över gården. Om hur Måns hjälpte grannen Frenne att läka ett svårt sår berättas i Allbo dombok1729.

1/4 Bohult, halva södre gården ägdes sedan 1724 av Abraham Jönsson och Karin Turesdotter. Abraham var troligen son till Jöns Simonsson, sonson till Brita Esbjörnsdotter och Simon Månsson. I Allbo dombok från hösten 1726 kan vi läsa om en tvist mellan Abraham Jönsson och Måns Jonsson mot Ingemar Persson och Truved Jönsson om gärdesgårdar, ett vanligt tvisteämne i oskiftade byar.

1/4 Bohult, halva norre gården ägdes av Bengta Johansdotters dotter Bengta Olofsdotter med make Truved Jönsson. Kanske ägdes gården gemesamt av Truved Jönsson och hans broder Per Jönsson med maka Sissa Olofsdotter, som också bodde i gården.

1/4, Bohult halva norre gården hade Esbjörn Persson sålt till systern Brita Persdotter med make Ingemar Persson (omkring1670-1733), de blir bönder i gården. Brita var dotterdotter till Jacob Esbjörnsson. Deras son Per Ingemarsson gifte sig med Kerstin Svensdotter från Truvedstorp i Härlunda dotter till Sven Månsson, som var son till Måns Jacobsson i Bohult. Båda var alltså av gamla Bohultssläkten.

På Allbo ting 1727 anklagar Erengisle köparna av hans gård, Måns Jonsson och Abraham Jönsson, att de inte står fast vid avtal om undantagsförmåner för hans svärföräldrar Måns Jacobsson och Kerstin Svensdotter.

Från c 1725 och framåt kan Bohult och dess människor följas i kyrkböcker, skattelängder och domböcker. August Boman, som ägde en gård i Bohult under 1900-talet var troligen den siste ägaren vars förfäder hade varit bönder där hela tiden sedan 1500-talet. För att knyta an till senare tid, kan nämnas att förre ägarna till gårdar i Bohult, Helge Bengtsson, Lorens Svensson, och Gustav Gustavsson, troligen också Bror Svensson, var ättlingar till den gamla Bohultssläkten på flera vägar, bland annat denna:

Håkon i Bohult + före 1600 – Jöns Håkonsson Bohult c 1550 - c 1614 – Esbjörn Jönsson Bohult c 1575- c 1650 – Märit Esbjörnsdotter Mörhult 1640-1728, Esbjörn Andersson Elinsbäck 1666-1739, Gunnil Esbjörnsdotter Ryd 1725-1782, Anders Olofsson Hjortatorp 1755-1805, Anders Andersson Stockhyltan 1799-1881, Magnus Andersson Truvedsmåla 1832-1907, Erik Magnusson Bohult 1858-1932, Hedda Eriksdotter Bohult 1891-, Lorens Svensson Bohult.

Håkon i Bodhult - Jöns Håkonsson Bohult c 1550 - c 1614 - Sone Jönsson Bohult– Olof Sonesson Elinshylte, – Jöns Olofsson Elinshylte.-. Gunnat Jönsson Grönhult, - Brita Gunnarsdotter med make Lars Persson – Per Larsson . Botil Persdottermed Bengt . Jon Bengtsson – Marta Jonsdottermed Peter . Bengt Magmi Prterssin Bohult, Helge Bengtsson Bohult-