Tusen år i Torsås

Socknen, gårdarna, människorna

Av Aron Axelsson Bordon

Genom ett kungligt brev 1884 ändrades församlingens namn från Torsås till Västra Torsås.

1000-tal, nybyggartid, vikingatid, missionstid.

Vikingatid.

Vi vet inte om några av Åsnenbygdens människor för tusen år sedan var med på vikingaresor, handelsfärder och strider ute i världen medan de flesta män, kvinnor, barn och trälar skötte jord och boskap hemma på gårdarna. Nu var det gott klimat, man nyodlade och byggde nya gårdar, bygden spred sig nog från Skatelöv, Torsås by och Opparyd söderut in i skogslandet mot gränsen till Skåne. Det var kanske århundradena efter 530-talets ”fimbulvinter” som de flesta gårdarna i området började byggas: Hynnenäs (Hindenäs), Nybygden, Helmeshult (Helgamossehult), Steglehylte med flera, först kanske som svedjor och fäbodar, senare som nybyggen och gårdar. I namnen på gårdar och byar lever några gamla mansnamn kvar, Offe i Opparyd, Ebbe i Ebbön, Olof i Olofshylte, Tveit i Tvetaryd. Kanske är det själve asaguden Tor som gett namn åt Torsås by och socken.

I kristna länder i Europa fasade folk för milennieskiftet år 1000 - skulle yttersta domen komma nu? Torsåsbor visste kanske inte av tusenårsskiftet. Enligt legenden var missionären Sigfrid i Småland vid den tiden, kanske reste han i landskapet och missionerade på Tors ås? Kristendomen var kanske känd här som en saga berättad av slavar från kristna länder. Jan Fridegårds roman Trägudars land och Frans G Bengtssons Röde Orm kan ge oss en aning om tiden då Värends folk fick veta mer om den nya tron som på tusen år spridits från Palestina över världen.

1100-tal missionstid

Tron på Vite Krist blev efterhand starkare än tron på asagudarna. På 1100-talet byggde bönder en kyrka i Skatelöv, mellan Odens sjö (Odens hög?) och Tors ås. Det var i början en helgedom för bygden från Salen i norr till Skånes gräns i söder. I södra delen bodde inte många människor. En runsten från gamla kyrkan i Skatelöv berättar: Bose högg stenen till Skat-ma(nna) kyrka. Vi kan beundra förfädernas val av plats för kyrka och gravfält. Gå en vacker dag upp på gamla kyrkbacken bakom prästgården i Skatelöv och du kan ana hur platsen genom snart tio sekler varit fylld av andakt, bävan, sorg och glädje. Hit upp gick man till kyrkan ända från Steglehylte och Häradsbäck, hit bar man barn som skulle döpas och döda som skulle jordas. På väg till kyrkan kunde Torsåsbor förundras över stenen, vid deras kyrkväg i Sjöby, där vi ännu kan läsa: ”Therid och Thunåke satte stenen efter Rumar – Gud hjälpe själen hans”. Ett kors på stenen visar att den restes av kristna.

1200-tal, kyrkobyggartid

Klimatet var gott, skördarna goda, gårdar och människor blev allt fler även i den södra delen av pastoratet, nuvarande Västra Torsås och Härlunda. Katolska kyrkan befäste sin makt och kämpade mot hednisk villfarelse – fast många vanor från hednatiden levde kvar i århundraden. Växjö hade domkyrka och biskop. Då skrev någon munk eller präst i Värend legenden om biskop Sigfrid av York, och den blev ett kraftigt argument för Växjö som biskopsstad. Nu började man i södra delen av Skatelövs pastorat tycka, att kyrkvägen från de södra gårdarna var för lång och en kyrka i söder planerades. Vi vet genom ett brev, som är daterat 1290 att Västra Torsås socken i Allbo härad nu fanns – men vi vet inte hur länge den hade funnits. Kyrkan byggdes troligen av stående plank uppe på Tors ås, där man troligen sedan länge dyrkat guden Tor. Klockans klang tonade ut över bygden och påminde om att det var gudstjänst i kyrkan, att någon var född eller att någon dött. Hur det gick till när man byggde nya kyrkor i Småland vid denna tid kan man läsa i den målande kyrkobalken i Smålandslagen.

1300-tal, kyla, pest, massdöd

Västra Torsås var nu egen kyrksocken, den sträckte sig från Torsås by i norr till Skånes gräns i söder. Omkring 1300 blev klimatet något sämre, då minskade befolkningen, för folk hade svårt att klara sig. När människorna lever nära gränsen för svält, behövs inte mycket för att en katastrof ska inträffa. Pesten, digerdöden drabbade hela Europa omkring 1350 och kanske dog halva den svältande befolkningen i våra bygder. Gårdar lades öde, det anlades nog inga nybyggen under 1300- och 1400-talen.. Från kungen hade 1335 kommit påbud, att träldomen skulle upphöra, så kanske tog några överlevande trälar över ödegårdar. Kung Magnus Eriksson stiftade 1335 en lag som förbjöd träldomen.

1400-tal – återhämtning nordisk union

Nu var det gott om jord till de överlevande, klimatet blev något gynnsammare, grödorna trivdes bättre, boskapen ökade liksom människorna. De Torsåsbor som besökte Allbo ting och kyrkorna fick veta att drottning Margareta och stormännen på möte i Kalmar 1397 hade bestämt att Nordens alla riken nu och i framtiden skulle vara enade under en kung. Men Norden var stort, glest befolkat, och öde skogar hindrade kontakt med andra bygder. Människorna här kände sig nog i första hand hemma i Torsås, Allbo, Värend, kontakterna till övriga folkland gick på ridstigar genom vilda gränsskogar. Man gladde sig kanske över att vår bygd inte skulle ligga i skottlinjen för svensk-danska krig, men fiendskapen mellan Sveariket och Danariket blev inte alltid mindre av unionen. Troligen tyckte våra förfäder här att det kvittade lika, om kungen satt i söder eller i norr – bara han lät folket vara i fred. - Om vi kunde se in i medeltiden skulle vi bli förvånade att granar nästan saknades – granen invandrade sent från öster, boken något senare från söder.Av munkarna i klostren lärde sig bönderna nya odlingsmetoder, grödor, särskilt medicinalväxter. Uppsala universitet kom till 1477, men de flesta som studerade gjorde det fortfarande på kontinenten.

1500-tal – union, reformation, vasatid

Påven och katolska kyrkan med biskopar, prästen och munkar var kanske den viktigaste överheten för våra förfäder på medeltiden. Kyrkan var mäktig och rik, den tog skatter och avgifter och folk skänkte gåvor och gårdar för att få Guds välsignelse och skydd mot krig, svält, pest, fattigdom, död och helvetets pina. Folk behövde något större att trösta sig med och längta till. Gustav Vasa var mer intresserad av ekonomi och inrikes politik än av krig och religion. Han inrättade en svensk kyrka och kunde ta från kyrkan dess ”överflödiga” egendom och bygga landet rikt. På 1540-talet skrevs en jordebok med alla gårdar och bönder i landet för att ta ut skatter. Där kan vi läsa vilka gårdar och bönder som då fanns i socknarna. Dackefejden, ett svårt upprormot Gustav Vasas stränga lagar och skatter utbröt i våra trakter 1542, då bonden Sven i Håldala ”var med Dacken” och måste böta till kungen, oxar och pengar, han blev anfader åt släkten Cavallius – av Cava Vallis – latin för ”håla” och ”dal”. - Kung Gustafs söner var sedan kungar och använde hans, landets, sparade rikedom till krig och prål.

Västra Torsås 1545

Enligt Gustav Vasas jordebok
SKATTEBÖNDER
Peder Rampn i Mörhult
Clemet i Elnesås
Gudme i Grönhylta
Benct i Longasten
Blanting i Hindenes
Måns i Myreberg
Gudnar i Opparydt
Benct Ibm (= dito)
Peder Nielsson ibm
Måens Rådh ibm
Peder Andrsson i Kulla
Enkian i Skulatorp
Swen Jönsson ibm
Måens i Fröansberg
Oluff Jönsson i Rydh
Joen Olsson i Kiöp
Joen i Torhult
Swen i Huledall
Håkon i Lönnshultt
Peder i Mycklehultt
Swen i Höckhultt
Niels i Nybygden
Måns i Helgemosahultt
Niels i Ödueshultt
Niels i Oluffzhultt
Gise i Elnesbäck
Håkon i Bodhultt
Joen i Tollanäs
Åsle i Steglehultt
Jöns i Horgebod
Jöns i Twetarydh
Niels i Flugamyr
Måens i Torszås
Oluf ibm
Enkian ibm
Måens Biörsson ibm
Lasse Andersson ibm

MÅLAR ELLER HALF SKATTE
Staffzhultt
Hagstad
ÖDE JORD
Joen i Torszås
BISCOPS GODZ
Niels i Twetaryd
DOMKYRKIO GODZ
Måens i Såsberg
Peder i Bolsgården
Niels i Eckelsgården
Jöns i Skulatorp
PREBENDE CATHARINAE
Gudme i Frijemåla
Simon i Fagranes
KIRKE GODZ
Peer i Upparydh
Swen i Longhultt
Jöns i Tollanäs
Oluff i Orranes
Jöns klockare i Torszås
FRELSIS GODZ
Måens i Hulewiik
Niels i Torszås
Lasse i Öbenn
Lasse i Elmeberg
Gise i Forshult
Peder i Twetaryd
Swen i Haxebode
Anders Nilsson i Torszås
Erland Andersson ibm
Enkian i Ringxhultt (papasgods

KOMMENTAR: Jordeboken är vår äldsta fastighets och skattelängd. Varje hel gård betecknas ett mantal, en gård för en bonde med familj. Målar dvs nybyggen kunde betecknas som halva mantal eller som nybyggen eller torp och gav lägre skatt.

Skattebönder ägde sina gårdar, betalade skatt till kronan och hade arvsrätt.

Frälsegårdar ägdes av adelsmän, och kyrkans gårdar ägdes av olika kyrkliga enheter, stift, etc. Kronojord ägdes av staten. De tre slagen av gårdar ägdes inte av brukaren, som var arrendator eller förvaltare, och kunde sägas upp och flyttas bort. De saknade arvsrätt men många brukare kunde sitta kvar på en sådan gård i flera generationr om de kom överens med ägaren. Kyrkans gårdar drogs av Gustav Vasa in till staten och blev kronogårdar, men beteckningar stod kvar. Nybyggen, målar, torp anlades i regel på byns allmänning, dvs gemensam mark, och kom att vara kronojord, brukaren blev inte ägare utan förvaltare liksom på kyrkans och frälsets, gårdar.

De gårdar som inte finns i den här jordeboken har skattlagts efter 1545som nybyggen, torp, , t.ex. Tärningetorp, Sällön, Stockhyltan, Källhult. Flera gårdar och bönder ovan kan vi sedan följa släktled efter släktled fram till vår egen tid.

1600-tal De stora krigen

Århundradet inleddes med att södra delen av Västra Torsås bildade egen socken, Härlunda.

Gustav Vasa hade haft fullt upp med att befästa sin makt och trygga rikets ekonomi., men hans söners regeringsår blev krigiska. 1571 och 1613 låg vår hembygd i skottlinjen för danska krigare.

Från 1600 och framåt kan vi få tydligare bilder av livet i bygderna genom, jordeböcker, tiondelängder, mantalslängder och kyrkböcker samt domböckerna. Domboken är protokoll från rättegångar och ger ingående berättelser om lagar, traditioner, statens och kyrkans syn på livet. Men de ger förstås mycket plats för skildringar om handel med gårdar, tvister, brott och straff. I Allbo härads eller Herrelunds domböcker kan vi från omkring 1600 läsa om livet i bygden, i vardag och helg, i gårdar och byar, de glimtar som ges i samband med olika brott och domar ger intressanta inblickar i liv och tänkesätt. Det som framgår är att människorna är sig ganska lika genom tiderna, men att samhället var annorlunda, likaså att synen på egendom, brott och straff har ändrats i grunden.

Hur många djur och hur stor odlad areal hade man på gårdarna vid den här tiden? En extra skattelängd, en sorts förmögenhetsskatt, från år 1600 ger besked. Ett exempel: MÖRHULT, då med tre brukare, Jon plus två. De tre bönderna hade tillsammans: Utsäde 8 tunnor (dvs 8 tunnland åker). De hade kreatur: oxar 2, tjur 1, kor 10, bockar 3, getter 14, får 12, lamm 4, svin 2, häst 1, sto 2 – skatten på jord och djur blev 7 daler 6 öre. Lite åkermark men många kreatur eftersom skog och äng betades. På åkern odlades huvudsakligen människoföda, som säd, rovor, kål, bönor, ärtot.

Vad talades det om i Västra Torsås vid sekelskiftet år 1600? Det talades säkert om Sjögårds-Nilsas hustru, som vid Allbo ting den 5 september år 1600 bekände hor med tre karlar, en gift, en trolovad och en ogift. Hon blev ”dömd från livet”, men när hennes släkt erbjöd sig ”lösa hennes liv”, och eftersom hon hade många barn att ta hand om, blev hon av överheten förskonad mot att släkten böttte 15 oxar och 15 daler till samhället. Flera gårdar i socknen bytte ägare vid sekelskiftet. I Fröseberg hade den gamle bonden Måns dött. Säljarna var sju, av vilka fyra var barn till säljaren, medan tre hade mer avlägsna arvsanspråk. Köpare var sonen i gården, Olof Månsson, och han skulle betala 184 daler, 5 lod silver och en skäppa salt enligt Allbo dombok från 27 augusti 1601.

Säkert pratade Torsåsborna vid sekelskiftet 1600 också om storbonden Håkan Carlsson i Skallekulla som dömdes böta 6 par oxar och 60 daler för hor, en summa som han inte kunde betala, så han fick sitta i fångehålan på Kronobergs slott. Han rymde därifrån och brodern, länsmannen Jöns Carlsson i Tullanäs, erbjöd sig betala boten om Håkan fick återvända som en fri man. Det slutade med att Håkan och hans familj, modern hustru Kirstin i Olofshylte med flera måste sälja Stora Skallekulla ur släkten till Gudmund Åkesson från Torp för half nittonde tjog daler i silf och penningar, det vill säga 370 daler. Från Gudmund härstammar de flesta i trakten via hans fyra söner, alla nämndemän, Jon Gudmundsson den äldre i Skallekulla, Åke Gudmundsson i Fårshult, Måns Gudmundsson i Jungfruboda och Skulatorp och Per Gudmundsson i Knihult. Om Håkan Carlssons olyckor kan man läsa i flera paragrafer i Allbo dombok 1600-1601. Jöns Carlsson i Tullanäs, kom inför Allbo ting och klageligen gaf tilkienna att lilla Tollanes som ägorna voro ifrånbygda (fråntagna) och skatten intet förminskat. Av inlagan framgår, att tre systrar hade ägt Tullanäs, den ena hade skänkt sin tredjedel till sin socknakyrka Torsås.

Det skvallrades i socknen om bonden i Flogmyra, Nils Räff, som hade stor familj och hade bedrivit hor med Per Tykes dotter i Torsås, hans kusins dotter. Kvinnan döms att betala 40 daler i böter och att slita ris, inte vid Torsås kyrka som brukligt var, utan på grund av släktskapen vid domkyrkan i Växjö. Men Nils hade rymt till krigsfolket i Livland på andra sidan Östersjön för att undkomma en trolig dödsdom. Om detta kan man läsa i Allbo härads dombok från tinget i Aringsås den 16 maj år 1601.

Huleviks gård ägdes nu av en dotter till Anders Stråle af Ekna, kung Karl IX: s ståthållare på Kronoberg. Stråla var i Hagsverksboda på syn den 19 oktober 1603 tillsammans med 12 nämndemän från Allbo. Han begärde undersökning om Hagsverksmo låg på Häradsskogen eller hörde till hans och hans dotters gårdar i Hulevik och Hagsverksboda. Då bevisade häradsnämnden att på häradsskogen låg två skattehemman Horjeboda och Flogmyran, ett kronohemman (Hagverksmo?), två frälsehemman, Hulevik och Hagverksboda och sex torp: ”Engia Mo (Änganäs-Moen), Truwödzmåla, Neffsiökulla, Palmerydh, Ulfön och Sellön. Dessa äro i pass vid 18 år gamla. Halva kronohemman på häradsskogen äro Horienäs, Stockhyltan, Ramneberg och Robbatorpett”. Men Tärningetorp och Horgemo finns ännu inte. Tärningetorp skatteläggs cirka 1600 men häradsallmänningen Horgemo delas upp och säljs ut först ett par hundra år senare.

1700-tal, krigströtthet och pest

Västra Torsås 1700-talskyrka på den plats i Torsås by där socknens kyrka legat sedan tidig medeltid. Kanske hade asa-guden Tors dyrkare tidigare samlats där på åsen. Träkykan från tidigt 1700-tal ersattes på 1870-talet av en större stenkyrka mer mitt i socknen.

Det stora nordiska kriget hade börjat på 1690-talet, tonåringen Karl XII hade nyss blivit kung, grannländerna förklarade krig. Något årtionde tidigare hade indelningsverket inrättats, nu var de nya yrkessoldaterna ute i kriget, medan deras hustrur och barn fick kämpa med sorgen och med arbetet på soldattorpen. Men bönder och bondsöner blev inte längre tvångsinkallade till krigsmakten.

År 1710-1711 drabbas hela bygden hårt av en pest, samma smitta som digerdöden, men det finns ingen hel dödbok från socknen bevarad före 1720. Från 1720 gick landet in i en fredlig period. Näringarna utvecklades och befolkningen ökade. Nu kan vi från 1720 i bevarade kyrkböcker följa Torsåsbornas födelser, vigslar och död, och från 1750 i Tabellverkets statistik. Från andra hälften av 1700-talet finns också husförhörslängderna med hela familjerna.

1800-tal, folkökning, emigration

År 1805 har Torsås enligt tabellverket 1989 invånare, 955 män och 1034 kvinnor. På hundra år har befolkningen ungefär fördubblats och sedan 1750 ökat med 662 personer från 1327 till 1989 eller med cirka 50 procent. Under de följande 75 åren skulle folkmängden i socknen dubblas igen till 4000 – trots utvandringen, som började på allvar på 1860-talet. Gårdar delades, torp och backstugor växte upp överallt i skogarna och vid vägarna för att alla skulle få plats. Ny mark odlades upp, framför allt genom utdikning och nyodling vid sjöar och mossar.

Befolkningsstatistik från 1805, sammanlagt 1989 invånare:
988 personer är under 25 år, (dvs halva befolkningen)
628 är mellan 25 och 50 år, 341 är mellan 50 och 75 år och endast 32 personer är över 75 år.
209 är självägande bönder och 17 arrendatorer, 52 är torpare och nybyggare,
54 arbetsföra backstugusittare och inhyses, 83 är ”åldrige och bräcklige bönder och torpare”
175 är bondedrängar och 179 pigor inräknat vuxna söner och döttrar, 19 är soldater, en befälsperson.

En skomakare och en skräddare, vardera med en lärling.

Av de 427 hushållen betecknas 35 som förmögna, 153 som ”behållne” ganska bra, 218 som fattiga och 21 som utfattiga.

Den odlade arealen i socknen uppges till 599 tunnland, antalet hästar uppges till 218, oxar 436, kor 468, ungboskap 238 och får 1308. I snitt flyttade vid 1800-talets början cirka 40 personer ut ur socknen per år och lika många flyttade in. Uppgifterna är hämtade från en redogörelse som med vissa mellanrum skulle lämnas till myndigheterna: ”Formulär för folkmängdens antecknande på Landsbygden.” Den är en spännande läsning

Brännvinsdrickandet var omfattande, och Vislandasonen Peter Wieselgren försökte minska det. De flesta kunde läsa och många kunde skriva när det blev obligatoriskt att hålla skolor 1842. Folk emigrerade eller flyttade till industrier i städer och andra tätorter eller till de stora järnvägs- och vägbyggena. Skogen blev värdefullare när behovet av trä ökade här hemma och i utlandet.

.

En bouppteckning från år 1800 SKALL VARA MED ???

På hösten 1799 dog Botil Svensdotter i Moeboda. Botil var född cirka 1740 troligen i Mörhult, men saknas i födelseboken. Hon nämns i traktens kyrkböcker första gången i slutet av 1750-talet, då hon var dopvittne i Kull och Brogård. 1762 gifte hon sig med Petter Nilsson från Gottåsa, son till skogvaktaren Nils Horndal och Malin Broddsdotter Holm. Botil och Petter var bönder i Hjortatorp fick ett enda barn, Malin Pettersdotter, född 1767 i Gottåsa. Familjen flyttade till Hjortatorp år 1770, maken dog där 1778. Botil gifte om sig 1779 med den 20-årige Jöns Svensson från Linneryd, hon var närmare 40 år. Botil och Jöns bodde i Linneryd innan de köpte Moeboda. De fick tre barn, men bara ett av dem levde vid moderns död, yngsta dottern Elin Jönsdotter född 1786. Dottern Elin gifte sig vid 14 års ålder med 21-årige bonden Jöns Månsson i Ryd, V.Torsås och blev mor till 11 barn. Hennes äldre halvsyster Malin Pettersdotter gifte sig 1782, som 15-åring med Anders Olofsson från Ryd och övetog Hjortatorp. Malin och Anders hade också många barn, alla födda i Hjortatorp. Fast Botil själv bara hade två barn när hon dog, har hon genom sina många barnbarn blivit anmoder till många människor i våra trakter och ute i världen.

När det gäller att få en bild av i ett bondehem i gångna tider, finns knappast en bättre källa än bouppteckningar, som tar med allt som finns i ett hem och beskrivningar av kläder, möbler och boskap. Genom att studera hur sakerna värderas, kan man få ett intryck av vad som är viktigt och vad man uppskattar. Men framför allt helheten, hemmets hela innehåll, ger en levande bild av tiden. Värdet på behållningen sätts i tidens mynt: riksdaler och skilling. En skilling motsvarar två hundradelar av en riksdaler – du kanske har hört att 25-öringar förr kallades tolvskillingar? Botils bouppteckning finns att läsa i Allbo härads protokoll.

1900-tal Fred, framsteg, avfolkning

I början av 1900-talet var vår bygd, liksom hela landet, i många avseenden präglad av utvandringen. Alla hade släkt, vänner, grannar i Amerika, breven duggade tätt med hälsningar och dollar. Utvandringen hade varit störst på 1880-talet, samtidigt som befolkningen var som högst med 4000 invånare i socknen 1882. Alla hade inte råd, att resa men det fanns olika sätt att skaffa respengar. Vanligast var kanske att man fick pengar eller biljett från släktingar och tidigare emigranter. Många flyttade också till städer och samhällen, arbetsvandrade till järnvägsbyggen i norr och betodlingar i söder. Vid sekelskiftet 1900 hade folkmängden minskat till 3559. Fortfarande var många Torsåsbor fattiga torpare, backstugusittare eller inhyses. Det var många som ville resa ut av olika anledningar, men mest för bättre arbete och lön.

Ett mer ovanligt sätt att skaffa reskassa använde en ung man i V. Torsås. Han hette Stål och bodde med hustru och ett par barn i ett torp mellan Tullanäs och Stockhyltan i början av århundradet. Inför julen ett år planerade Stål att resa till Växjö, och han erbjöd sig att köpa hem julbrännvin till grannar och vänner. En ansenlig summa pengar fick han i förskott. Då om inte förr flög något i honom han reste inte till Växjö och han köpte inte brännvin, han köpte en Amerikabiljett för pengarna och gav sig iväg! Den julen blev det kanske lite snålt med julbrännvin i vissa stugor till karlarnas förtret men kanske till några kvinnors och barns glädje. Man kan tänka sig att Ståls hustru och barn, som lämnats kvar i torpet, inte fick en alldeles fröjdefull jul men kanske trodde de då att mannen snabbt skulle arbeta ihop pengar och skicka hem till deras överresa. Så skedde nämligen. Väl använda brännvinspengar! Bygdeskalden Albert i Horgeboda lär ha diktat en visa om julbrännvinet som förvandlades till Amerikabiljett, men den har jag förgäves försökt få tag i. Har du den så skicka den till hembygdsföreningen!

Vad läste folket i Västra Torsås i tidningen vid förra sekelskiftet — de som hade sådan? Ett par notiser i Växjöbladet från januari-februari 1900 får vara exempel:

16 januari. Till främmande världsdelar utvandrade i fjol enligt officiella uppgifter 10.192 svenskar. Från Kronobergs län utvandrade 588 personer år 1899. Fläskpriset är 62 öre per kilo för skåningar.
20 januari. Mot en årlig ersättning af 450 kronor har Johan Olsson i V. Thorsås åtagit sig underhållet av Tornevägen.
2 februari. Godt om älgar är det nu här i Kronobergs län. På åtskilliga platser får man se flockar på 8 å 10 stycken.
8 februari. Bicykelryttarna hafva allaredan börjat visa sig å Alfvesta gator och vägarne däromkring, med sina hjul sökande sin slippriga väg bland snö och is.

2000 Nytt århundrade, nytt årtusende

V.Torsås har nu cirka 1000 invånare, säkert betydligt fler än när årtusendet började, men bara en tredjedel av vad det var för hundra år sedan, men med betydligt högre medelålder. Folket i socknen har minskat i antal sedan 1882, men ökat i rikedom, bekvämlighet, hälsa, livslängd, upplysning, kunskap, möjligheter. Vad har vi förlorat, vad har vi vunnit? Det är längre mellan stugorna i kilometer men närmare i tid med våra bilar och telefoner. Är det närmare eller längre mellan hjärtan? Beroendet av grannar och familj har minskat, i takt med det har väl toleransen ökat. Utvecklingen är som oftast på både gott och ont.